Om Kennel Himling's

Uppfödning av Schapendoes & Barbet i hemmamiljö i vår Norrbottensgård i Rosvik

Familjen består av husse Fredrik som jobbar som projektledare på Koneo i Luleå och matte Camilla som är legitimerad djursjukskötare och jobbar på Evidensia Djursjukhuset i Gammelstad. Förutom hundarna bor här även två  barn – och två katter – mao är det alltsom oftast full rulle hemma hos oss.

Vi är båda utbildade hundinstruktörer, Fredrik inom SBK och Camilla genom Hundens Hus. För tillfället finns tyvärr inget utrymme för att hålla hundkurser (familjen och jobbet tar sin beskärda del) – utan den hundträning vi lyckas klämma in lägger vi nu på våra egna hundar. Vi gör det bästa för att hålla oss så uppdaterade som möjligt i hundvärlden genom föreläsningar och litteratur;  avel och hälsa, mentalitet, hundens etologi och inlärning m.m
Det finns så mycket att lära sig om och av vår vän hunden och fullärd blir man aldrig!

Lite historia..

Camilla fick sin första hund då hon var tolv år. Efter att ha tjatat i många långa år gav tillsist föräldrarna vika. Hem kom Ronja, en blandning mellan finsk lapphund och siberian husky, en mycket fin hund som tyvärr inte blev mer än 2 år då hon blev påkörd. Därefter blev det briard (som senare övertogs av mina föräldrar då jag flyttade hemifrån) och år 2000 köpte jag första schappen, Zamira. Det tog inte lång tid innan denna glada och sociala ras vann mitt hjärta.
År 2003 slog jag så till igen och Querida kom till oss, tyvärr blev hennes liv inte så långt som det borde ha blivit och hon lämnade oss 2007. Tomheten var stor efter denna charmiga tjej och senare samma år köpte jag så min tredje schapendoes och på den vägen har det fortsatt.
Intresset för uppfödning har alltid funnits, som barn ”avlade” jag på kaniner, hamstrar och zebrafinkar. Jag spenderade även en stor del av min barndom i farbrors ladugård där jag bl.a skötte dokumentationen av vilka kor som fick vilka kalvar, när osv.

2006 kom Barbeten in i våra liv. Efter att briarden lämnat denna jord blev mina föräldrar hundlösa. Jag var intresserad av att komplettera min kennel med en till ras och pappa ville ha något lite mindre men som ändå påminde om briarden. Vi tittade länge, besökte flera olika kennlar med olika raser men det sa aldrig riktigt klick. Av en ren slump så träffade jag på 3 Barbeter en dag när jag under min utbildning gjorde min sista praktik på Djursjukhuset i Gammelstad och jag var såld. Jag ringde genast pappa och sa: -nu har jag hittat den perfekta rasen för oss !!! och på den vägen blev det, 4 månader senare hämtade vi lilla Nadina ifrån södra Finland. Det valet har vi aldrig ångrat :) År 2010 föddes vår första Barbetkull och naturligtvis var vi tvungna att behålla en av dessa bedårande valpar och därmed blev Jindah vår allra första egna barbet.

Fredrik kommer från ett hem med katter, var man inte haft mycket att göra med hund. Detta blev det minsann ändring på när han flyttade in hos mig och mina schappar. Det tog inte länge förrän vi tränade varsin schappe, Fredrik Querida och jag Zamira. Helt plötsligt hade hans intresse för att träna hund nästan överstigit mitt och dagen kom då han ville ha en brukshund. Först var vi inne på en aussie men efter lite dividerande och besök hos uppfödare konstaterade vi att denna ras inte passade oss och så en vacker dag kommer han hem med en 6 månaders schäfertik, Nora. Det var en hel del jobb att uppfostra en högtempererad unghund som inte kunde nästan något, men Fredrik har gjort ett suveränt jobb och lärt sig massor på kuppen.

Så vad gillar vi att syssla med ?

Eftersom schapendoes är en mångsidig ras så har vi prövat på både det ena och det andra under de gånga åren. Lydnad, agility, spår, sök, rallylydnad, viltspår och lite utställning där emellan. Sedan barbeten kom in i våra liv har det även blivit en del jaktträning och apportering på schemat. Jag är ingen direkt tävlingsmänniska, så jag kan inte påstå att det blivit så mycket tävlande för min del – däremot har jag kommit på att det är en bra idé att anmäla sig till lite tävlingar för då ser jag verkligen till att träna inför det också …. hmm så då kanske det är lite tävlingsmänniska i mig ändå ?

Vår vision

Vår prioritering inom hundaveln är naturligtvis att föda upp friska och mentalt stabila hundar. Djurens hälsa är något som ligger mig varmt om hjärtat (med hänvisning till mitt yrke) och så gott som dagligen ser jag tyvärr resultat av oseriös avel genom mitt jobb. Det värsta med detta är att det är djuren som lider mest, inte vi människor.
Så grundingrediensen är en god hälsa, tätt följd av mentaliteten. För det räcker inte enbart med en god hälsa, det skall vara roligt att ha hund också och hundägandet skall inte vara problematiskt. Jag brukar ofta säga att ”livet är för kort för dåliga hundar” för det tycker jag verkligen det är.
Naturligtvis kan vi aldrig veta exakt hur en valp kommer att bli som vuxen, en del av ansvaret för en balanserad hund ligger ju även hos ägaren, men vi kan alltid försöka få ett bra utgångsläge genom att använda oss av friska och stabila individer i vår avel. Vi anser det som mycket viktigt att vi inte enbart stirrar oss blinda på de specifika individerna vi använder i avel – idag vet man genom den ständigt pågående forskningen i ffa genetik att det är minst lika viktigt att beakta kullsyskonens status vid val av avelsdjur. Det är därmed viktigt att se helheten i den kull som hunden kommer ifrån (såsom HD/ED status, mentalitet osv).
Sedan 2009 utför vi valptest på våra kullar samt anordnar uppfödar MH /BPH till samtliga av våra kullar.
Exteriörmässigt anser vi det viktigt att bibehålla rasens standard. Därför har alla hundar vi använder i avel utställningsmeriter.

 

Schapendoes är en jämförelsevis frisk ras vilket underlättar avelsarbetet en hel del. Visst diskuteras det en del om att det finns sjukdomar i rasen och ingen ras går är väl helt skonad – men jag måste då fortfarande påstå att schapendoes är en mycket frisk ras i jämförelse med dom flesta andra raser och eftersom jag jobbar med det jag gör så anser jag mig ha rätt bra koll på den fronten.schapendoes.png

Det alla bör lägga fokus på i rasen är den mentala biten. Jag kan inte direkt påstå att jag träffat många schapendoes med dålig mentalitet men några har jag stött på och desto fler har jag hört talas om. Här gäller det schapendoes med överdrivna rädslor, framför allt social- och ljudrädslor. Jag tycker därför det är viktigt att vi uppfödare testar de hundar vi ämnar använda i avel (MH, BPH) och utesluter individer som uppvisar denna problematik. Dessa typer av rädslor gör livet jobbigt både för individen men också för hundägaren. Men även att vi uppmanar valpköpare att låta sina hundar mentaltestas så att vi kan utvärdera avelsarbetet även ifrån den aspekten och få en tydligare profil på hur vi verkligen ligger till i rasen, nationellt. Ibland brukar jag tänka att om uppfödare la ner hälften av den tiden dom satsar på exteriörbedömning av sina hundar på en mentalbedömning så vore vi redan långt på väg ! I min värld så säger utställningstitlarna inget om vad vi har innanför det snygga skalet och jag är mycket nyfiken på just det innehållet :)

Barbeten är en något större utmaning när det kommer till avelsbiten. Populationen är inte så stor och samtliga är besläktade med varandra. Ett bekymmer i rasen idag, förutom den svaga genpolen, är kramper, som vi funnit hos en del individer.

barbet.pngDessa bör naturligtvis uteslutas ur avel. Man har ännu inte, trots att det idag forskas i frågan lyckats identifiera den/de gen/er som står för nedärvningen av epilepsi hos rasen. Detta är något som vi uppfödare bör vara ytterst uppmärksamma på när vi väljer våra avelsdjur. I dagsläget, p.g.a den lilla populationen finns det inga ”säkra linjer” – ingen parningskombination är 100 % garanterad ”krampfri” men det finns definitivt säkrare och osäkrare kombinationer (eftersom vi idag har lite koll på vilka hundar som ligger bakom när det gäller kramper). Men eftersom vi inte vet  HUR det nedärvs så går ingen säker i dagsläget.  Något annat vi bör vara uppmärksamma på är ffa HD men även ED. I Sverige är vi rätt noggranna när det gäller val av avelsdjur men man behöver inte resa särskilt långt för att inse att kraven är betydligt lägre. Det jag i.o.m mitt yrke uppmärksammat är att många hundägare har svårt att förstå vilket lidande det kan innebära för en hund att ha dåliga leder, däremot är man mycket väl förstående om en hund lider av kramper. Varför är det såhär ??? Antagligen för att kramperna syns men det gör inte alltid kroniskt smärta hos en hund (iaf inte lika tydligt och många hundar vänjer sig att leva med smärtan). Så ur hundens synvinkel är det antagligen lättare att leva med kramper än dåliga leder. Vilket naturligtvis inte rättfärdigar att använda hundar med kramper i avel eller förminska den problematiken men det hela är definitivt något att reflektera över, tycker jag. Samtliga av våra barbeter och barbetvalpar vi föder upp lämnar blodprov till förmån för genforskningen om epilepsi. Mer om det finns att läsa här .

Vår syn på raserna

Många hör av sig till oss och är intresserade av både schapendoes och barbet och undrar hur dom skiljer sig från varandra, därför tänkte jag försöka göra en kort summering för att ni som undrar kanske har lättare att avgöra vilken som passar bäst in i ert liv :)

Schapendoes är:

  • piggare, livligare och mer alert – är man intresserad av att aktivt träna/tävla lydnad, agility m.m har du en snabb och lättlärd hund i en schapendoes
  • mer uppmärksam och larmar oftast med skall när dom anser att det behövs (ringer på dörren, någon rör sig på tomten osv)
  • lättare när det gäller pälsvården (såvida du inte har din barbet kortklippt hela tiden förstås)
  • mer social och smittad av ”jag älskar alla” viruset (obotligt)
  • en vallhund (även om inte så utpräglad mer idag) så kan man med många individer även syssla med vallning
  • lever längre, blir ofta 14-15 år
  • senare i sin mentala utveckling, den s.a.s landar senare
  • har ett större behov av miljöträning p.g.a sin uppmärksamma natur
  • i större behov av att man satsar på ”ensam hemma” -träningen, eftersom den helst håller sig just precis där du är

Barbeten är:

  • lugnare och har mycket lätt för att koppla av när det inte händer något
  • också lättlärd och väldigt intelligent, men allting sker i ett något långsammare tempo
  • mer fäst vid sin ägare
  • mer krävande när det gäller pälsvården
  • oftast mer viltintresserad
  • en apportör, så du kan jakt- och apporteringsträna med den och använda den i jakt om du så önskar
  • mindre benägen att larma/vakta även om det kan variera lite från individ till individ
  • mer i behov av socialträning eftersom den som valp/unghund kan vara något försiktig i sociala sammanhang gentemot främmande människor

Båda raserna fungerar bra i flock och med andra djurslag.

/Camilla